Nämns i 1 stycke:
§ 7,
7:o Upl. Herr Qvists 3 Betänkande om de Leror, Som blifvit insände såsom Eld-fasta; De förut inlemnade voro af d. 5 Dec. 1778 och 23 Febr. 1780, Samt angingo Lerornas art. Detta sista åter innehöll försökens utslag med dem beredde till Diglar. De insände Ler-arterna, sedan Belöningen å nyo utsattes, voro 15 till antalet. N 1) ifrån Carlskrona insänd af Skoge N:o 2) ifrån Norrköping insänd af Lundberg till Hr. Alard här i staden; N:o 3) insänd uti en låda till Hr. Wargentin, märkt med N:o 3; N:o 4) ifrån Björkman i Borås, N:o 5) ifrån Öland; N:o 6) ifrån Samma ort; N:o 7) af Henr. Haak i Örebro; N:o 8) af Sergeant Grönqvist; N:o 9) ifrån Småland, Sewede Härad, Wimmerby Socken och Tobo gård af Anders Jönsson i Sjundhult; N:o 10) ifrån Upsala Län, Olands Härad, Öster-Löfsta-Socken och Hjertbo-gård af Krono-Båtsman Joh. Fjellman; N:o 11) ifrån Östergötland, Kinda Härad, Horns Socken och Brand-Torpet; N:o 12) ifrån Vermland af Lieut. Eld; N:o 13) ifrån Finland af Argillander; N:o 14) ifrån Helsingborg af Directeuren And. Brandberg; N:o 15) ifrån Skälfjället i Transtrands Capels-Lag af Auscultanten i K. Bergs-Collegio L. S. Wahlsten. Vid anstälde försök med dessa Leror har Hr. Quist befunnit, at N:o 1 väl brändes hvit och blef hård Samt tog eld emot stål efter bränningen; men var benägen att Spraka och Spricka. N:o 2 Smälter per Se och innehåller 56 procent Sand, N:o 3 är en märgel och Smälter lätt i elden. N 4 antager i elden en mer bjärt, hvit färg än förut, och i stark hette blifver litet Skarpare Samt förlorar den egenskapen att liksom krita färga ifrån Sig. N 5 hårdnar starkt i elden, men lacklöper i hvithette till ytan, Samt får en hvit klar glas-hinna. N:o 6 är en kalk- eller Märgel-art. N:o 7 får en Ljusgrå färg i Elden, hårdnar starkt, men lacklöper och förändrar texturen ifrån den vanliga uti brände Leror. N:o 8 voro fria Ler-arter från främmande inblandningar, brändes hårda Som flinta, Smälte icke uti vanlig hvithette, men lacklöpte öfveralt med bibehållande af figuren, N 9, 10 och 11 äro bättre Slag gemena Leror, Som till gröfre och mindre angelägna behof kunna vara tjenliga vid eldsverk. N:o 12 får i början en gulagtig färg i elden, hårdnar nog, Smälter till en del och lacklöper till ytan. N 13 blifver i elden ganska Snart krithvit, och behåller länge den arten att färga ifrån Sig Samt eger Seghet; blifver i starkare hette Skör, och hvarken hård eller Sammanhängande. N 14 Sprakar i elden, bränner Sig för Blås-rör till litet ljusare färg och Smälter icke, men lacklöper i skarpa kanter. N 15 är en förut bekant Ler-art af ganska knapp tillgång och Svår transport. Af de Ler-arter, hvilka befunnits hårdna i elden, såsom N 1, 5, 7, 8, 12 och 14, har Hr. Qvist ock gjort Diglar både med och utan tillblandning af Blyarts. Somlige af dem Smälte Snart, och Somliga uthärdade längre, men blefvo Slutligen sköra och ohandterlige. Helsingborgs Leran var den enda, Som både med och utan Blyarts lät dräja Sig. Diglar deraf, utan Blyarts, liknade i det närmaste Hessiska Diglar, och med Blyarts uthärdade den starkaste hette i gjut-ståls-ugn, Samt blefvo till ytan anlupne med en tunn, brun och gråagtig glashinna, lika som de Engelske. Helsingborgs-leran tjenar Således i dylika afseende, men icke till Pip-Lera; ty hon är, Såsom de öfriga insände Ler-arterna, hvarken Sandfri, fet, eller Sammanhängande, eller Sådan Som den Kölniska Leran, hvilket åstundades. Kongl. Academien kunde derföre icke tilldömma upfinnaren deraf den utsatte Belöningen; än mindre någon af de andra.