Protokoll

1895-01-09
• Nämns i 1 stycke: onumr.,

  Friherre Nordenskiöld.

1898-06-08
• Nämns i 2 stycken: onumr., onumr.

  Angående förvärfvande af en utaf Amanuensen F. R. Martin hopbragd samling från Centralasien. §: 10. På derom af Herr Smitt uti en till Akademien ingifven skrift gjord, af Inspectores för Riksmuséi evertebratafdelning till styrkt framställning beslöt Akademien att till Kongl. Maj:t aflåta en underdånig skrifvelse med hemställan om anvisande af ett anslag å 3,000 kronor för förvärfvande af en utaf Amanuensen F. R. Martin under vidsträckta resor i orienten hopbragt samling af föremål utaf Centralasiens kultur från den period, som föregick den store verldseröfraren Timur, å hvilken samling förteckning bifogats.

  Angående förvärfvande af en utaf Amanuensen F. R. Martin hopbragd samling från Centralasien.

1898-09-14
• Nämns i 1 stycke: onumr.,

  Angående beviljade statsanslag för åtskilliga ändamål. §: 8. Föredrogos särskilda från Chefen för Kongl. Ecclesiastik Departementet till Kongl. Vetenskapsakademien aflåtna skrifvelser, hvaruti meddelades Akademien till egen och vederbörandes kännedom att Kongl. Maj:t å mindra beviljat understöd dels till f. d. Professoren W. Liljeborg, 6, 500 kronor för utgifvande af ett arbete om Sveriges kräftdjur af Clodecerernas grupp, dels till Professoren N. C. Dunér 500 kronor för bevistande af internationela astronomiska sällskapets ordinarie sammanträde i Buda-Pest under innevarande månad samt för besökande af observatorierna i Wien, Prag, Berlin och Potsdam, dels till Professoren Hj. Theel 400 kronor för deltagande i en zoologisk kongress i Cambridge under nästlidne Augusti månad; dels till Professoren S. Jolin 300 kronor för bevistande af en internationlkongress i Wien för tillämpad kemi från den 28 sistlidne Juli till och med den 2. derpå följande Augusti; dels till Professoren P. G. Rosén 500 kronor för deltagande i en generalkonferens i Stuttgart den 3 instundande Oktober för den internationela jordmätningen samt för att i Berlin och Potsdam taga kännedom om nyare instrument och vetenskapliga metoder i afseende å jordmätning, dels ock till inlösen för Naturhistoriska Riksmuséets räkning af en utaf Amanuensen F. R., Martin hopbragt samling etnografiska bronsföremål, hufvudsakligen från centralasien, än äfven förordnat dels Professoren Theel att såsom ombud för Sverige deltaga i ofvannämnda kongress i Cambridge, dels ock Akademiens Bibliotekarie E. W. Dahlgren att vara Sveriges ombud vid den internationela konferens i London rörande utgifvande af en katalog öfver vetenskaplig litteratur, som blifvit utsatt att der hållas under nästinstundande Oktober månad.

1899-10-11
• Nämns i 11 stycken: onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr., onumr.

  "Banbrytning i vetenskapen" och "epokgörande verk" är stolta men vanliga ord. Öfverdrift, i lovord som i tadel, älskar jag ej; och jag har sett glansen förblekna öfver månget verk, som af en vänlig kritik vid dess framträdande helsats med dessa ord. Liksom Jag har dock citerat Rabot's loford om Martins Sibirica, Riegl's om hans Thürer aus Turkestan; och liksom en gång en annan af Akademiens ledamöter har jag citerat Virchow's ord, att "den lärda verlden har herr Martin att tacka för ett af de vigtigaste bidragen till facklitteraturen", – icke för för att dermed göra Martin till ett snille men för att bevisa hans kompetens; och vid valet mellan de båda kandidaterna må väl Akademien - om den vill vara sina gamla traditioner trogen mot Riksmuseum, bestänka, att den ene kandidaten, menskligt att döma, har ett lif af ungdomlig och manlig arbetskraft att påräkna, den andre skulle vara 59 år vid sitt tillträde till platsen inträda i gubb-åldern.

  "Banbrytning i vetenskapen" och "epokgörande verk" är stolta men vanliga ord. Öfverdrift, i lovord som i tadel, älskar jag ej; och jag har sett glansen förblekna öfver månget verk, som af en vänlig kritik vid dess framträdande helsats med dessa ord. Liksom Jag har dock citerat Rabot's loford om Martins Sibirica, Riegl's om hans Thürer aus Turkestan; och liksom en gång en annan af Akademiens ledamöter har jag citerat Virchow's ord, att "den lärda verlden har herr Martin att tacka för ett af de vigtigaste bidragen till facklitteraturen", – icke för för att dermed göra Martin till ett snille men för att bevisa hans kompetens; och vid valet mellan de båda kandidaterna må väl Akademien - om den vill vara sina gamla traditioner trogen mot Riksmuseum, bestänka, att den ene kandidaten, menskligt att döma, har ett lif af ungdomlig och manlig arbetskraft att påräkna, den andre skulle vara 59 år vid sitt tillträde till platsen inträda i gubb-åldern.

  "Banbrytning i vetenskapen" och "epokgörande verk" är stolta men vanliga ord. Öfverdrift, i lovord som i tadel, älskar jag ej; och jag har sett glansen förblekna öfver månget verk, som af en vänlig kritik vid dess framträdande helsats med dessa ord. Liksom Jag har dock citerat Rabot's loford om Martins Sibirica, Riegl's om hans Thürer aus Turkestan; och liksom en gång en annan af Akademiens ledamöter har jag citerat Virchow's ord, att "den lärda verlden har herr Martin att tacka för ett af de vigtigaste bidragen till facklitteraturen", – icke för för att dermed göra Martin till ett snille men för att bevisa hans kompetens; och vid valet mellan de båda kandidaterna må väl Akademien - om den vill vara sina gamla traditioner trogen mot Riksmuseum, bestänka, att den ene kandidaten, menskligt att döma, har ett lif af ungdomlig och manlig arbetskraft att påräkna, den andre skulle vara 59 år vid sitt tillträde till platsen inträda i gubb-åldern.

  Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.

  Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.

  Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.

  Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.

  Förhållandet är emellertid, att etnografiska samlingen ditintills lidit snart sagdt ekonomisk nöd. Akademien lär väl ej hafva glömt, hur många gånger jag begört förhöjdt anslag. I början fanns ju intet, sedemera gaf Regeringen tillfälliga anslag från åttonde hufvudtitelns besparingar; och när slutligen Riksdagen, efter Regeringens förslag, beviljade ett extra anslag, afknoppades betydligt på det begärda. Många arbeten och nya anordningar vid etnografiska samlingen måste uppskjutas till bättre tider; andra arbeten kunde blott långsamt bedrifvas. Under sådana förhållanden balansera tid och penningar hvarandra i omvänd proportion. Blott småningom kunde jag skaffa utvägar till förbättringar, anskaffa skåp och annan inredning, som gjorde föremålens vidmakthållande säkrare och deras skötsel lättare. Och jag kan med lugnt samvete trotsa hvem som heldst, som sett etnografiska samlingen, när jag mottog den såsom intendent, att kunna samvetsgrannt vägra mig sitt erkännande för ospard möda och omtanka, till och med ännu, när Herr Retzius öfvertog inspektoratet. När doktor Stolpe skref sin bitande artikel "Periculum in mora" i Stockholms Dagblad, komme de dårvarande zoologie-inspektorerna till museet, och jag visade dem, huru anmärkningarne berodde på missförstånd och förvrängning; – och då gåfvo inspektorerna mig rätt. En af dessa inspektores var då en bland de främste erkända, blifvande etnografer i Sverige. Vid den tid, då samlingen enligt Herr Retzius befann sig i å miserabelt skick, var verkligen Amanuensen Martin mitt biträde – med 160 kronor i månadslön och utan säkerhet att någonsin få fast anställning vid museet. En filosofie-kandidat lär icke kunna lefva här i Stockholm på 100 Kr. i månaden. Jag fick nöja mig med, att han äfven tjenstgjorde såsom e. o. Amanuens vid Statens Historiska Museum. Huru han der aflönades vet jag ej; men han fick der åtminstone en titel. Inspektor glömde vid sitt anförande om Martin ett taga hänsyn till de billighetens kraf, som jag låtit gälla i mina fordringar pår hans arbete. Att han under några veckor – just vid den tid, då Herr Retzius erbjöd sitt deltagande i museiarbetet vid denna afdelning – var borta, sysselsatt med museistudier och följaktligen tycktes visa en brist på ordentlighet, som också kostade honom platsen, i Petersburg, längre än jag medgifvit, berodde derpå, att han i bref till en af Akademiens ledamöter bedt denne till mig framföra en begäran om förlängd tjenstledighet, hvilken begäran af någon tillfällig anledning aldrig framkom till mig. Att Martins arbeten skulle vara underhaltiga, vågar jag bestrida. Öfverdrift, i beslut som i tadel, älskar jag ej. Båda de kandidater, som här [fick?] ifrågakommit, hafva i sina arbeten lagt tyngdpunkter på illustrationer. Fotografen Westphals förtjenster, hvilka gentemot Herr Martin åberopats i Klassen, framträda lika starkt i Herr Stolpes prakt i hans företal verk och erkännas af denne. Då Martin förklaras hafva bjudit för litet af text – äfven hans största förtjenst ligger i anskaffandet, valet och förklaringen af i vetenskapligt hänseende vigtiga föremål, och förklaring följer alltid med planscherna, äfven der text icke saknas – vill jeg erinra, att Stolpes förnämsta verk (att icke säga, hans enda, arbete) håller 42 sidor text, företalet inberäknadt, de fleste sidorna (½ af dem mera än till hälften) upptagna af figurer, till största delen lånade från andras arbeten.

  Herr Retzius har inför klassen klandrat Amanuensen Martin derför, att när Herr Retzius öfvertog inspektorat, var etnografiska samlingen, vid hvilken Martin då tjenstgjorde, såsom mitt biträde, i ett "miserabelt skick", såsom han yttrade sig, samt att Martin brustit i flit och ordentlighet; och här Herr Wittrock instämde i Herr Retzii votum, förklarade han sig göra detta särskildt på grund af Herr Retzii muntliga uppslysningar i Klassen. Jag tillbakavisade Herr Retzii beskyllningar. Anmärkningen om samlingens beskaffenhet kunde ej heller drabba Amanuensen Martin; den skulle hafva drabbat mig, om den varit befogad.

  Herr Retzius har inför klassen klandrat Amanuensen Martin derför, att när Herr Retzius öfvertog inspektorat, var etnografiska samlingen, vid hvilken Martin då tjenstgjorde, såsom mitt biträde, i ett "miserabelt skick", såsom han yttrade sig, samt att Martin brustit i flit och ordentlighet; och här Herr Wittrock instämde i Herr Retzii votum, förklarade han sig göra detta särskildt på grund af Herr Retzii muntliga uppslysningar i Klassen. Jag tillbakavisade Herr Retzii beskyllningar. Anmärkningen om samlingens beskaffenhet kunde ej heller drabba Amanuensen Martin; den skulle hafva drabbat mig, om den varit befogad.

  Angående förordnande för Doktor Hj. Stolpe att tillsvidare vara Föreståndare för riksmuséets etnografiska afdelning. §. 9. Jemlikt nu föredraget protokoll af den 7 innevarande månad hade Inspectores för Riksmuséets zoologiska och palæontologiska afdelningar, Akademiens Præses och Sekreterare samt Akademiens sjette klass, på grund af Akademiens uppdrag, afgifvit förslag å föreståndare för Riksmuséets etnografiska samling; och inhemtades deraf, att till nämnda befattning med åtta röster föreslagits Amanuensen vid Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien Doktor Kunt Hjalmar Stolpe, samt att en röst tillfallit extra ordinarie Amanuensen vid statens historiska muséem Kandidaten Fredrik Robert Martin.

1933-04-19
• Fredrik Martin dog

Viktigaste omnämnanden

• 1933
1933-04-19
• Fredrik Martin dog