Nämns i 3 stycken:
onumr.,
onumr.,
§ 3.
Häröfwer taltes både mot och med utan utan at något hufwudsakeligen blef afgjordt; hwarföre man sluteligen nödgades skrida till votering då H:r Praeses proponerade at den, som bifaller at H Retzius och Afzelius skola utan föregången warning mista pensionen, inlägger en kula i hwita rummet, och den, som tillstyrker, at desse Herrar förut skola höras på det sätt nyligen blifwit föreslagit, inlägger en kula i swarta rummet. Efter slutad wotering befunnos kulornas antal i swarta rummet wara /12/ och i det hwita /11/; hwarföre äfwen Academien nu mera tillåter; at dessa Herrar på sätt omförmält är både skola underrättas om det, som Academien i och för pensionens skull har rätt at fordra af dem; och tillika förständigas, at Hon innom et år önskar se något af de bestämde wilkoren upfylde så framt de wid pensionen komma at bibehållas och at pensionen emellertid icke utgifwes.
Beslut
3:o Wid Justeringen af 8:de § uti Dagboken för sista Academiens sammankomst angående Pensionernas indragande för Herrar Retzius och Afzelius utan föregående warning; Anmälte H Assessor Henric Gahn at han ännu önskade det Academien wille närmare öfwerwäga; om det icke wore billigt, at låta nämde Herrar få del af Dagboken hållen i Academiens sammankomst d. 11:te Maij 1785 där det upgifwes under hwad Wilkor de undfått i fråga warande pension tillika med en slags erhindran at pensionen indrages så framt dessa wilkor icke upfyllas; och twärtom obilligt om icke alt för strängt, at utan en sådan erhindran eller warning genast förklara dem pensionen förlustige.
Nämns i 11 stycken:
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
onumr.,
§ 4.
D:r Afzelius har i sin förklaring icke kunnat frångå denna sin försumelses värklighet. Hrr. Swarz och Thunberg anföra hans 11 års utrikes vistande til ursägt. och försäkra at han, efter sitt gifna löfte, skal förbättra sig, som ock kan vara möjligt.
Til K. Ac:s protocol d. 1804.
Min anmälan d. 14 Dec. 1803 angår egenteligen den försumelse och den bristande agtning för K. Academien som dess Ledamot Demonstratorn D:r Afzelius sig tillåtit, hvilket icke i min öfvertygelse kan förenas med de vilkor honom vid pensionens ärhållande år 1785 föreskrefvos, ej heller med Kgl. Acad:s Grundlag, 1:a Cap. 14. §. som förklarar en sådan Ledamot onyttig och at hafva förlorat säte och stämma.
Det ädla Nit för almänt väl, igenom upmuntran af gagnelige konster och Vetenskaper innom Fäderneslandet, som altid varit et kärt föremål för kongl[iga] Vet. Academiens bemödande, har otvifvelagtigt varit orsaken til den Anmaning, som skedt til 2ne af mine Vänner, nemligen Herr Professoren Retzius och Demonstratorn Doct:r Afzelius, at utan en alt för lång tids utdrägt söka upfylla de vilkor, de sig åtagit. Denna kong[liga] Vet. Acad. önskan synes vara grundad på ganska goda skäl och bör jag icke tvifla, at Herr Professoren Retzius och Demonstr. Afzelius, som nogsamt sjelfve inse vigten häraf, lära äfven så väl bemöda sig, at med möjeligaste skyndsamhet fullgöra kgl. Vet. Acad. fordran, som de tyckas förtjäna någon ursägt uti deras dröjsmål, då det härrört af den berövärda afsigt, at icke framgifva något förhastadt och omoget, utan väl utarbetadt, och kong[liga] Acad. icke mindre än dem sjelfve värdigt. Detta, ehuru mycket lofvärda upsåt bör dock icke utsträckas alt för långt. Och då man icke arbetar endast för Efterkommande, utan äfven vår pligt fordrar af oss, at vara verksamme och nyttige för samtida, anser jag det vara både gagneligare och mera bidragande til vetenskapers upkomst, at, både tidigt och efter hand upgifva de uptäckter, de rön och den Erfarenhet, hvar och en kunnat göra och förvärfva, hvarigenom andre både uplysas och stundom upmuntras, at arbeta i samma väg. Människans förmåga så väl, som dess verkningskrets lära väl i alle tider blifva inskränkte och dess bemödande samt göromål ofullkomlige; men sjelfve desse ofulkomligheter blifva tillika altid medel til framsteg och större fulkomlighets vinnande, lika som af en liten tänd gnista upkommer större eld och sprides almän värma. Jag förmodar altså, hvad jag anser enligt med sakens natur, at ofvannämnde Herrar, då de äga den lyckan, at med en betydelig årlig pension blifva af kgl. vet. Academien begåfvade och således äga det understöd, månge andre sakna, til befordrande af sit bemödande för almän nytta och til det almännas tjänst nyttige skrifters utgifvande; at de icke lära underlåta, at gå kong[liga] vet. Acad. til mötes, samt således småningom meddela kgl. vet. Acad. de uptäkter, och de uplysningar, som de äga tilfälle, at framgifva.
Det ädla Nit för almänt väl, igenom upmuntran af gagnelige konster och Vetenskaper innom Fäderneslandet, som altid varit et kärt föremål för kongl[iga] Vet. Academiens bemödande, har otvifvelagtigt varit orsaken til den Anmaning, som skedt til 2ne af mine Vänner, nemligen Herr Professoren Retzius och Demonstratorn Doct:r Afzelius, at utan en alt för lång tids utdrägt söka upfylla de vilkor, de sig åtagit. Denna kong[liga] Vet. Acad. önskan synes vara grundad på ganska goda skäl och bör jag icke tvifla, at Herr Professoren Retzius och Demonstr. Afzelius, som nogsamt sjelfve inse vigten häraf, lära äfven så väl bemöda sig, at med möjeligaste skyndsamhet fullgöra kgl. Vet. Acad. fordran, som de tyckas förtjäna någon ursägt uti deras dröjsmål, då det härrört af den berövärda afsigt, at icke framgifva något förhastadt och omoget, utan väl utarbetadt, och kong[liga] Acad. icke mindre än dem sjelfve värdigt. Detta, ehuru mycket lofvärda upsåt bör dock icke utsträckas alt för långt. Och då man icke arbetar endast för Efterkommande, utan äfven vår pligt fordrar af oss, at vara verksamme och nyttige för samtida, anser jag det vara både gagneligare och mera bidragande til vetenskapers upkomst, at, både tidigt och efter hand upgifva de uptäckter, de rön och den Erfarenhet, hvar och en kunnat göra och förvärfva, hvarigenom andre både uplysas och stundom upmuntras, at arbeta i samma väg. Människans förmåga så väl, som dess verkningskrets lära väl i alle tider blifva inskränkte och dess bemödande samt göromål ofullkomlige; men sjelfve desse ofulkomligheter blifva tillika altid medel til framsteg och större fulkomlighets vinnande, lika som af en liten tänd gnista upkommer större eld och sprides almän värma. Jag förmodar altså, hvad jag anser enligt med sakens natur, at ofvannämnde Herrar, då de äga den lyckan, at med en betydelig årlig pension blifva af kgl. vet. Academien begåfvade och således äga det understöd, månge andre sakna, til befordrande af sit bemödande för almän nytta och til det almännas tjänst nyttige skrifters utgifvande; at de icke lära underlåta, at gå kong[liga] vet. Acad. til mötes, samt således småningom meddela kgl. vet. Acad. de uptäkter, och de uplysningar, som de äga tilfälle, at framgifva.
Ehuru det med pensionen åsyftade ändamålet efter en så lång tid icke ännu vunnits, så tyckas mig, at de ofta förnyade Rön hvarmed H. Professoren Retzius gjordt sig påmind hos k. Academien, och den talrika samling af Lärdomsprof vid Lunds Högskola, hvilka ärkänna honom såsom författare, och af hvilka flere röra det i fråga varande ämne, detta alt torde vittna at tilskottet ej utan alt skäl blifvit upburit, så mycket mindre som Herr Professoren sjelf försäkrar, at hafva beständigt haft det åstundade arbetet under händer, och at detta nalkas nu sin fullbordan. I anseende til H:r Demonstratorn Afzelius saknar väl k. Academien lika tydlige bewis på ifver at upfylla k. Academien önskan, men från des arbetsamhet är väl ej annat at förmoda, än at i händelse 11 år icke hade skilgt honom långt ifrån Fäderneslandet, han skulle lika så hafva fortfarit som han fordom började. Min närmare kännedom af hvad han gjordt för Vetenskaperne, de faror han trottsat, för at äfven kunna bidraga til skingrandet af den skymning som ännu här och där betäcker naturen - detta ger mig åtminstone, den öfvertygelsen at Herr Demonstratorn Afzelius icke warit owärdig pensionair af K. Academien, hos hvilken han derföre utan tvifvel äger stor förbindelse, och lärer icke utan nöje söka upfylla den, äfven i det mål som k. Academien rättvist äskar.
Stockholm d. 30 Maj. 1804
Olof Swartz.
Ehuru det med pensionen åsyftade ändamålet efter en så lång tid icke ännu vunnits, så tyckas mig, at de ofta förnyade Rön hvarmed H. Professoren Retzius gjordt sig påmind hos k. Academien, och den talrika samling af Lärdomsprof vid Lunds Högskola, hvilka ärkänna honom såsom författare, och af hvilka flere röra det i fråga varande ämne, detta alt torde vittna at tilskottet ej utan alt skäl blifvit upburit, så mycket mindre som Herr Professoren sjelf försäkrar, at hafva beständigt haft det åstundade arbetet under händer, och at detta nalkas nu sin fullbordan. I anseende til H:r Demonstratorn Afzelius saknar väl k. Academien lika tydlige bewis på ifver at upfylla k. Academien önskan, men från des arbetsamhet är väl ej annat at förmoda, än at i händelse 11 år icke hade skilgt honom långt ifrån Fäderneslandet, han skulle lika så hafva fortfarit som han fordom började. Min närmare kännedom af hvad han gjordt för Vetenskaperne, de faror han trottsat, för at äfven kunna bidraga til skingrandet af den skymning som ännu här och där betäcker naturen - detta ger mig åtminstone, den öfvertygelsen at Herr Demonstratorn Afzelius icke warit owärdig pensionair af K. Academien, hos hvilken han derföre utan tvifvel äger stor förbindelse, och lärer icke utan nöje söka upfylla den, äfven i det mål som k. Academien rättvist äskar.
Stockholm d. 30 Maj. 1804
Olof Swartz.
Då kongl. W. Academien behagat fordra mit yttrande öfve H.H. Retzii och Afzelii hos k. Academien gjorde skriftelige anmälan i afseende på den befarade mistningen af deras hittils innehafde pensioner, får jag nu den äran det samma lämna;
Remitterades till H:rr Swartz och Thunberg st häröfwer gifwa deras utlåtandeSjöstén
Efter någon öfwerläggning härom beslöt Academien enhälligt: at Herrar Retzius och Afzelius skulle till innewarande års slut undfå deras pension: och at den sedermera skulle uphöra; dock så, at Academien, så snart någondera af förenämde Herrar innom trenne år härefter till Academien har inlemnat en memoire öfwer det ämne Dagboken af d. 11 Maij 1785 för honom särskilt utstakar, will efter arbetets förtjenst tilldela Författaren en ytterligare belöning.
Detta är en sanfärdig beskrifning på förhållandet af Bot. Demonstratorn vid K. Acad. i Upsala D:r Adam Afzelius, som omkring 10 år varit vår Ledamot. Jag underställer därföre ödmiukel[igen] om han icke må i K. Academien anmälas såsom den där, enligt Grundlagen, är en onödig Ledamot, och som med detta års förlopp ej synes förtiäna ytterligare understöd af Academien.
4:o Uplästes alla inlemnade Memorialer och utlåtanden angående den redan förledit år wäkte frågan om Pensionernas indragning för Herrar Retzius och Afzelius, hwilka Memorialer och utlåtanden härhos blifwit in originali bilagde: hwarefter Kong[liga] Academien, sedan Hon tillika låtit sig föreläsas Dagboken af d 11. Maij 1785 hwaräst wilkoren blifwit utsatte för pensionens åtnjutande, företog sig at sluteligen afgjöra detta mål.